Sagt om Vandra | Wicklow Way | Clonegal – Marlay Park, Dublin

Har du vandrat leden? Då vore vi ytterst tacksamma om du ville dela med dig av dina erfarenheter.

Skicka dina synpunkter till vandra@vandra.se eller lämna en kommentar i kommentarsfältet nedan.

Tack!


Jag har rest med en grupp vänner och själv inte haft så mycket kontakt med Vandra, mina reskamrater skötte det mesta av kontakten.

Jag upplevde avreseinformation och färdhandlingarna som mycket bra. Det enda som möjligen saknades var en karta i skala 1:50.000 över hela området – som jag dock införskaffade själv.

När det gäller faciliteterna under vandringen klaffade allting mycket bra. Hade varit ännu bättre om man hela tiden bott längs vägen för att slippa en del transporter, men förstår att det kan vara svårt att få till.

Vi hade osedvanligt tur med vädret. Regn vid två tillfällen – och då inte mer än ca 20 minuter! Fantastisk ljungblomning, lagom varmt och inte alls mycket blåst.

Ingegerd Grip, Wicklow Way, Clonegal – Dublin, 10 nätter, 24 aug – 3 sept 2017

 

Hej Ingegerd!

Roligt att höra att ni har haft en så fin vandring!

Ibland är det svårt att hitta boenden längs leden då de flesta boenden vi använder är små och snabbt kan bli fullbokade. Vi brukar därför alltid rekommendera att man ska boka tidigt för att i möjligaste mån undvika transporter eller boenden som ligger längre från leden.

//Lotta


Hej!

Tänkte jag skulle ge dig en kort rapport från min och Maries vandring på Irland i september. För det första är vi väldigt nöjda med den. Allt fungerade bra, utom mina nyinköpta kängor, som inte var vattentäta, fast det var Gore-tex, har aldrig blivit så blöt om fötterna, tur att jag hade mina gamla kängor med mig. Har reklamerat de nya så får vi se vad Haglöfs svarar.

Flygresan gick bra, sedan var det ju lite tråkigt att sitta och vänta på flygplatsen tills bussen gick klockan 14.00, men vi tog en öl och någon macka. Bussresan gick bra och vi meddelade Mrs Breen att vi skulle komma till Bunclody klockan 17.40. Marie och jag hade kommit fram till att hon nog skulle hämta oss i något jeep-aktigt, men icke hon kom i en Jaguar E-type.

Hennes B & B fungerade bra. Det var vi och två lite yngre kvinnor/tjejer som bodde där. Detta noterade jag på morgonen när Mrs Breen körde oss till Clonegal. Vi började vår vandring med att vandra fel, vårt eget fel, vi följde inte med på kartan så noggrant som vi borde. Det ordnade sig i alla fall och vi kom fram till slut fram till Shillelagh, måste säga att det är en riktigt otäck väg att gå de sista km.

Vid frukost nästa morgon träffade vi på tjejerna igen. Det visade sig att de var tyska. De var inte så bekväma av sig som vi utan bar hela sin packning. De hade blivit förvånade när de såg mig med min lilla ryggsäck hos Mrs Breen, eftersom de trodde att jag skulle gå hela Wicklow med bara den packningen. Mr Liam körde oss till ledens början och nu var vi noga med att följa med på kartan. Det är en utmärkt karta.

Naturligtvis åt vi hos Madge. Det är verkligen gourmetmat hon serverar. Jag har ofta åkt på gourmet turer till kroer i Danmark och hennes mat höll mer än väl samma klass. Dessutom är hon en helt underbar människa. Ett plus är att hon har elektrisk värmemadrass i sängen. Det gjorde underverk med Maries dåliga axel. Madges B & B är nog det som totalt är den bästa.

Nästa anhalt var ju Kyle. Det ligger ju lite utanför samhället och vi var lite för trötta för att försöka ge oss dit, vi valde att vila. Har förresten glömt att nämna något om frukost. Det vara bara på de två första B & B som vi valde full Irish breakfast, sedan valde vi ägg och toast. De där korvarna och baconet var allt för fett, speciellt korvarna.

Det var under nästa vandringsetapp, som vi verkligen lyckades gå fel. Efter Iron Bridge så gick vi rakt fram istället för att välja stigen upp till vänster. Vi gjorde alltså precis det som du varnat för. Vi gick och gick,
först när vi gått ca 4 km erkände vi att vi hade gått fel och vände tillbaka. Dessutom var detta den regnigaste dagen, det var då mina nya kängor visade att de var värdelösa. Nåväl vi kom fram till Glenmalure Lodge och där fick vi vårt självförtroende åter. Vi träffade nämligen en annan vandrare, som hade gått fel på samma ställe och han var militär, hade t o m deltagit i Falklandskriget, så vi tyckte att om han kunde missa stigen så var vi förlåtna. Där var en väldigt trevlig pub på Glenmalure lodge så vi åt där och då träffade vi åter på de tyska tjejerna.

Nästa dag gick vi mot Glendalough och efter vårt misstag dagen innan, vilket innebar att vi vandrat nästan 3 mil, så beslöt vi oss för att inte göra några av dina föreslagna avvikelser utan vi följde leden. Bramble Rock var det B & B som hade det finaste rummet, stort, nytt och väldigt fint inrett. Här stannade vi ju två nätter, vilket blev dyrt. Tack vare Wollen Mill, det var verkligen värt ett besök, vet inte om det var så mycket billigare, men de hade underbara ting i både ylle och bomull, resulterade i inköp av vantar, tröja och schalar. Jag brukar aldrig köpa presenter med mig hem, men här kunde jag inte motstå det. Vi åt på Wicklow Heather, vilket var mycket bra.
Vandringen till Roundwood innebar inte några överraskningar, vi följde leden och eftersom vi numera hade blivit riktigt bra på att tyda kartan så gick det utan problem. Lake House var det B & B som hade det bästa kaffet och det minsta rummet. Det visade sig att ägarinnan var fransyska och hennes man tysk, men deras son var rödhårig som en irländare. Vi åt på Byrne & Woods, verkligen bra mat.

Nästa dag var en mycket molnig och dimmig dag, det regnade inte men dimman kom och gick så tyvärr såg vi inte särskilt mycket när vi gick allra högst uppe på kammen. Vi såg i alla fall minnesstenen över Malone. Trots detta var det en vandring som erbjöd otroliga vyer. Vi såg sjöarna, Guiness familjens bostad och vattenfallet. Vi mötte även de tyska tjejerna igen, för sista gången visade det sig. Brook Cottages ägare körde oss till Enniskerry när vi skulle äta och han hämtade oss också. Tur var det för den kvällen regnade det som om himlens portar öppnat sig. Vi åt på den italienska restaurangen, vars ägare förresten är mexikanare. På morgonen körde ägaren oss till leden igen och vi påbörjade vår sista vandringsdel, vilken inte erbjöd några överraskningar. En väldigt bra restaurang i Dublin, som låg nära hotellet, ”Le Bon Crubeen” på 81-82 Talbot Street. Vi åt gott och relativt billigt där.
Både Marie och jag är mycket nöjda med vår vandring och upplevde den som lagom besvärlig. De dagarna då vi bara vandrade 12 km kändes det lite tomt när vi kom fram eftersom det oftast inte fanns så mycket att göra. När vi var på Bramble Rock så träffade vi ett par från Australien och de hade vandrat Yorkshire dales och tyckte det var så trevligt eftersom man kom fram till byar. De menade att Malone var en ”rambler” så det var därför leden gick utanför alla byar. Marie och jag har tänkt vandra Yorkshire dales
längre fram.

Nästa år är det dock Skottland som gäller.

Med vänliga hälsningar
Kristina
Wicklow Way, Clonegal – Dublin, 15 – 25/9 2010


 

Hej Stefan.

Nu är vi hemma igen från en väldigt fin vandring på Irland. Allt har fungerat jättebra och vi är helnöjda. Vi tycket t.o.m. att det var bättre vandring på Irland än i Skottland, som vi var i förra året.

Något som folk inte bör missa är extra turerna över The Spinc och Scarr Mountain det var några höjdare!

Det finns några småsaker som du kan rätta till för andra resande:
Det fanns ingen middag på B&B Millview, Bunclody, men det var nära till byn.
B&B Woodbrook, Laragh är 3 huset på vänster sida och inte 2. Vi efterlyser bättre beskrivning på avslut och start i Laragh och Enniskerry. Vid Marlay Park skall du inte korsa vägen för att ta bussen till Willow House och priset är 2.20 Euro. Bussen stannar till höger om entrén till Marlay Park.

Tack för den här gången och vi ser fram mot en ny vandring nästa år kanske i England eller Wales.
MVH
Janne o Sivan Kragh
Wicklow Way, Clonegal – Dublin, 18 – 26/6 2009


 

Inga kommentarer ännu.

Skriv gärna en kommentar