Kjell Bäckvalls fortsatta vandring längs Via de la Plata

http://vandra.se/wp-content/uploads/2014/12/Kjell-header-300x162.jpghttp://vandra.se/wp-content/uploads/2014/12/Kjell-header-300x162.jpghttp://vandra.se/wp-content/uploads/2014/12/Kjell-header-300x162.jpghttp://vandra.se/wp-content/uploads/2014/12/Kjell-header-300x162.jpghttp://vandra.se/wp-content/uploads/2014/12/Kjell-header-300x162.jpghttp://vandra.se/wp-content/uploads/2014/12/Kjell-header-300x162.jpghttp://vandra.se/wp-content/uploads/2014/12/Kjell-header-300x162.jpghttp://vandra.se/wp-content/uploads/2014/12/Kjell-header-300x162.jpghttp://vandra.se/wp-content/uploads/2014/12/Kjell-header-300x162.jpghttp://vandra.se/wp-content/uploads/2014/12/Kjell-header-300x162.jpghttp://vandra.se/wp-content/uploads/2014/12/Kjell-header-300x162.jpghttp://vandra.se/wp-content/uploads/2014/12/Kjell-header-300x162.jpghttp://vandra.se/wp-content/uploads/2014/12/Kjell-header-300x162.jpghttp://vandra.se/wp-content/uploads/2014/12/Kjell-header-300x162.jpghttp://vandra.se/wp-content/uploads/2014/12/Kjell-header-300x162.jpghttp://vandra.se/wp-content/uploads/2014/12/Kjell-header-300x162.jpghttp://vandra.se/wp-content/uploads/2014/12/Kjell-header-300x162.jpghttp://vandra.se/wp-content/uploads/2014/12/Kjell-header-300x162.jpghttp://vandra.se/wp-content/uploads/2014/12/Kjell-header-300x162.jpghttp://vandra.se/wp-content/uploads/2014/12/Kjell-header-300x162.jpghttp://vandra.se/wp-content/uploads/2014/12/Kjell-header-300x162.jpghttp://vandra.se/wp-content/uploads/2014/12/Kjell-header-300x162.jpghttp://vandra.se/wp-content/uploads/2014/12/Kjell-header-300x162.jpghttp://vandra.se/wp-content/uploads/2014/12/Kjell-header-300x162.jpghttp://vandra.se/wp-content/uploads/2014/12/Kjell-header-300x162.jpghttp://vandra.se/wp-content/uploads/2014/12/Kjell-header-300x162.jpghttp://vandra.se/wp-content/uploads/2014/12/Kjell-header-300x162.jpghttp://vandra.se/wp-content/uploads/2014/12/Kjell-header-300x162.jpghttp://vandra.se/wp-content/uploads/2014/12/Kjell-header-300x162.jpghttp://vandra.se/wp-content/uploads/2014/12/Kjell-header-300x162.jpgKjell Bäckvalls fortsatta vandring längs Via de la Plata

Kjell har vandrat längs Via de la Plata tillsammans med sin fru och deras goda vän Anna Lena. Hösten 2013 vandrade de först sträckan Sevilla och Mérida. Hösten 2014 fortsatte vandringen sträckan Mérida – Salamanca. De båda delarna kan du läsa om i blogg från 29 december 2014, klicka här.

I år, hösten 2015, har Kjell med fru Vibeke fortsatt vandringen från Salamaca till Ourense och här följer Kjells berättelse med egna ord.

Via de la Plata, del tre. Oktober 2015. Salamanca till Ourense.
I oktober 2015 fortsatte Vibeke och jag de cirka 30 milen från Salamanca till Ourense. De två första vandringsdagarna hade vi sällskap med vår dotter Maja. Vi är ett par dar i Madrid och ett par dar i Salamanca innan vi börjar vandringen (bor på Hostal Escala Luna, värden känner igen mig från ifjol ). De första milen norrut från Salamanca är tråkiga, vandring vid sidan av motorvägar, så vi tar bussen till El Cubo de Tierra del Vino. Dricker kaffe på en bar innan vi tar på oss ryggsäckarna och lunkar iväg.

Vandringdag 1.  Onsdag 7 oktober. El Cubo de Tierra del Vino – Villanueva de Campeán. 13 km.

Grusväg genom skördade åkrar och förbi vinodlingar. Vinet skiftande i höstrött och gult med några kvarlämnade klasar att plocka och äta. Landskapet i bruna, ockra, kallt blekgröna färger. En flock svarta och vita får flyter över vägen.

Landskap på väg mot Villanueva de Campeán

Landskap på väg mot Villanueva de Campeán

 

 

 

 

 

 

 

 

 

In i öppen bar (bar utan namn). Och vilka sitter där med varsin Heineken! Jo, Danny och Karin , belgarna från ifjol. Alla fem är här (fadern Joseph passerade vi där han satt och åt ett rött äpple, utan att vi kände igen honom). De bor också på La Posada de Bien Camino, ett förnämligt Casa Rural som varmt kan anbefallas. Maria Eugenia trevlig värdinna som pratar rimlig engelska.

Vi äter allesamman middag på La Posada de Bien Camino. Animerat samtal och god mat med smakfullt lokalt rödvin. Ett tyskt par också vid bordet, mannen något av en besserwisser. Sov gott i sköna sängar i vårt stora vindsrum.

2-reigerad

Första dagen, framme i Villanueva de Campeán

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Vandringsdag 2.  Torsdag 8 oktober. Villanueva de Campeán – Zamora. 19 km.

När vi ger oss av har den stjärnklara morgonen gått över i dimma. Kallt, ensiffrig temperatur.  Solen tunnar långsamt ut dimman. Pastellfärgat landskap i förmiddagssolen. En kall nordvind. Någon rovfågel glider förbi. En ensam traktor.

Redan efter en mil ser vi Zamora framför oss – med en mil kvar.  Mitt på dagen skönt värmande sol.  In i Zamora över bron över floden Duero. Kall öl på Plaza Mayor. Till hotellet Hotel Horus Zamora ***(*) som ligger vid saluhalarna (fantastiska fönster på gavlarna).  Trebäddsrum på detta högklassiga hotell.

God pizza på restaurang vid Plaza Mayor.

Mot kvällningen vandrar vi ut till katedralen och kastellet mot den nedgående solen. Från kastellets murar ser man långt ut över mesetan och mot katedralen. Kyligt nu. Tillbaka i centrum slår vi oss ner på cocktailbar med infravärme.

4-reigerad

Floden Duero och katedralen i Zamora

 

 

 

 

 

 

 

.

Fredagen ägnar vi åt den sevärda staden Zamora. Besöker katedralen och klostret. Går omkring med hörtelefoner beundrande (?) mängder av altartavlor, en del i silver, och mängder av Jesus. I klostret imponerande gamla vävda tapeter med bl.a. historier från den grekiska mytologin.

Hinner med Museo Semana Santa med naturtrogna grupper av Jesu väg från intåget i Jerusalem ridande på en åsna via Golgata (mycket blod, spikar genom händer och fötter och flagellering etc.) fram till nedtagningen från korset och uppståndelsen. Spansk katolicism är inte at leka med…

Under den heliga veckan är det stora berömda processioner genom Zamora. Deltagarna klädda i kukluxklan-liknande kåpor och spetsiga struthattar.

De fem belgarna sitter på Plaza Mayor så vi slår oss ner och dricker varsin sangria. Därefter kram och farväl. Vi kanske ses nästa år!

Går ut till katedralen i solnedgången. Storkar kommer in för landning på katedralen.

Gastronomisk middag Maja bjuder på. Italienska ostar, bl.a. med tryffel, biff Rossini, pana cotta. Mycket god lokalt kraftigt rödvin.

Vandringsdag 3. Lördag 10 oktober.  Zamora –  Monta Marta. 19 km.

I morse frukost på hotellet. Farväl till Maja som tar bussen till Madrid samman med belgarna. Tar en dryg timme innan vi är utanför stan. Industriområden, återvinningsstation etc. Tråkig vandring på grusvägar genom platt landskap där utspridda traktorer harvar den mörkröda jorden.

5-redigerad

Mesetan utanför Zamora

 

 

 

 

 

 

 

.

Genom den lilla byn Roales de Pan. Inget av intresse bortsett från  ovårdad statyträdgård där en gammal man påtar. Rödluvan och vargen, de sju små dvärgarna och snövit, en giraff, en ryggsäckspilgrim och givetvis Jesus med gloria. Och mycket mer.

Framme här i Montamarta lite över två. Avlång, tom  by. Hittar med hjälp av gammal dam bar vid kyrkan och Plaza Mayor – mer Plaza Menor. Öl och goda tapas. Molnigt oc lagomt varmt. Barägaren förklarar yvigt vägen till Casa Rural, allt för yvigt. Vi går fel. Träffar en märklig asiatisk man (han visar sig vara korean och kan bara koreanska). Han pekar mot Casa Rural i en annan riktning. Två sådana som bägge är stängda. Istället in på Bar/Restaurante Rosaman vid Plaza Sol där den hjälpsamma kvinnan i baren ringer och vi blir hämtad till Casa Rural El Tio Bartolo av ung man på moped. Koreanen hänger med. Här bor också ett franskt par. Stor terrass på gården där en schweizare från Zürich delar en flaska rött med sig själv och tuggar i sig ett stycke rökt skinka.

Pa kvällen tillbaka till Bar/Restaurante Rosaman Stökig, trivsam, högljudd bar på den spanska mesetan. TV ingen tittar på körande i hörnet. Konstant snackande. Gott med folk i alla åldrar med övervikt av män 50+. Flinka, unga barkvinnor som känner kunderna. Familjärt. Alla känner alla utom oss som dock som vandrare är ett välbekant inslag. Och god mat. Ost- och skinkbricka, mör rödvinskalops. En flaska rött, kallt men lättdrucket + ett glas Fundador till mig.

Hem i lätt regn.

 

Vandringsdag 4. Söndag 11 oktober. Montamarta – Granja de Moreruela. 22 km

Vaknar först kl. 8 i morse. Koreanen med glest skägg och gles tandrad redan på väg ut.  Också schweizaren som bär spansk basker. Har inte pratat många ord med honom. Påver självservice frukost –  pulverkaffe, torrt bröd, marmelad- samman med det franska paret som gått från Sevilla men nu ger upp och tar bussen till Zamora.

6-redigerad

Inte kul hela tiden, mulet och motorvägar

 

 

 

 

 

 

 

 

Mulet, varmt och fuktigt.  Efter någon timme fram till ett nytt motorvägssystem. Två skyltar visat motsatta riktningar. Går den med gula pilar. Möter kvinna från Barcelona som irrat kring bland motorvägsspagettin och gett upp. Det är den andra vägen som nu är den riktiga. Korsar motorvägen. Inte mycket trafik på den här nya stora vägen, man gillar visst motorvägsbyggen i Spanien. Paus med Montserrat (Barcelonakvinnans namn) vid Castrotorafe, ruiner från troligtvis romersk stad. Koreanen kommer ner från ruinstaden och försvinner framför oss.

I Riego de Camino har den mörka baren Bar Pepe öppet. Tre bord varav det största ockuperat av korpulent man som munhuggs med den sura serveringsdamen (man och hustru?) Cerveza con limon plus tårtbit tortilla.

7-redigerad

Vibeke och Montserrat utanför Bar Pepe

 

 

 

 

 

 

 

 

Sista 6 km parallellt och över motorväg.. In på Sociala Centret, som också är bar, för stämplar och 2x €5 betalning för alberguet som ligger tvärs över gatan. Alberguet inte mycket att skryta med bortsett från att det är rent och billigt. Inget toalettpapper. Bor här samman med Montserrat, Zurich och Korea.

Vibeke och jag plus Montserrat middag på baren (enda öppna). Meny för € 10/person. Stor portion pasta med tomatsås, stor portion kycklingfile med tomatsallad (saftiga tomater), flan och en flaska rött till delning. Högsta ljudnivån hittills från de talrika bargästerna. dB som  startande jetflyg. Tidigt i säng. Vad annars göra? Det regnar.

 

Vandringsdag 5. Måndag 12 oktober. Spaniens nationaldag. Granja de Moreruela – Tábara. Cirka 30 km.

 Vaknar innan gryningen av att det regnar våldsamt. Joggar över i regnet kl. 8 till baren för frukost.  Vi går samman med Montserrat som känner sig tryggare att gå med oss än gå ensam. Bra för oss eftersom hon fått väg tips från mannen i baren.

Regnet slutar snart. Den vackraste vandringen hittills trots det gråmulna vädret. Fuktigt och varmt. Kuperat landskap med glesa besättningar av låga, runda ek-träd. På höjder milsvid sikt. Fram till floden Rio Esta som bred rinner genom en ravin. Vi går över gammal bro. Vid brofästet smal, stenig stig på skrå. Eftersom det regnat och är slipprigt följer vi vägen runt berget istället.

8-redigerad

Bron över Rio Esta.

 

 

 

 

 

 

 

 

Återförenas med leden efter några km. Bruna grusvägarna. Ibland röd lera som klibbar fast under skorna. I Faramontanos de Tábara in på bar där också koreanen slinker in. Han har gått den svårare bergsdelen. De vanliga högljudda männen i baren. Några lätt berusade, det är väl nationaldag!

Cerveza con limon + bocadillos con queso (gott bröd) + café con leche. Uppfriskade går vi ut på spikraka grusvägar där vi ser koreanen framför oss. Han går raskt.

Så fram till ännu ett förbannat vägbygge (det är bygget av den nya höghastighetstågbanan som vi kommer att stöta på flera gånger) och inga fler flechas amarillos. Vi ser koreanen vinka till oss på en bro. Vi går ditåt. Inga pilar. Men en grusväg som går rakt västerut.  Och utan hjälp av pilar kommer vi fram till Tábara kl.4. Montserrat vill kolla alberguet – hon är på tight ekonomi- men vi går in Hostal El Roble och får utmärkt rum med bad. Inklusive middag blir det €50 totalt – pilgrimsrabatt.

Montserrat sitter i baren med ett glas vin när vi kommer ner efter vårt bad. Utväxlar mobilnummer. Hon bor på alberguet med utmärkt alberguevärd och ska äta där också.

En märklig middag i baren. Ett totalt ohämmat gäng på fem kommer skrattande in, ett par hysteriskt dunkande i bordet av någon slags entusiasm för ingenting. ADHD för vuxna. De glammar hejdlöst hela måltiden. Måltiden ja… Har aldrig varit utsatt för sämre, mer likgiltig servering. Hade knappt huggit in på förrätten innan den fullständigt nollställda kyparen kommer in med huvudrätten och innan vi är klara frågar om ”pastres” och kommer in med två flan varav en bara är sås. Maten dock ätbar. Flaskan rödvin väl kyld!

9-redigerad

Utsikt från vårt rum. Hostal El Roble, Tábara

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 Vandringsdag 6. Tisdag 13 oktober. Tábara  – Santa Croya de Tera. 21 km.

Den klart bästa vandringsdagen. Inte ett moln på himlen, fram på dagen lätta Cumulus. En lagom svalkande nordvind. Landskapet nu mer kuperat och mindre av odlingslandskap. Hed med dungar av ek. Busklandskap där flockar av småfåglar flyger fram. Enda minus märkningen ut ur Tábara, otydlig och ibland svårtolkad, ibland obefintlig som när man korsar vägbanken för den kommande höghastighetsbanan.

Mitt på dagen fram till Villanuevas de las Peras, litet samhälle med bar vid den lilla Plaza Mayor där vi tar lunch i solen. Vederkvickade går vi de sista 7-8 kilometrarna fram till Casa Anita som kan varmt rekommenderas! Det drivs av Anitas två döttrar i 20-30-årsåldern. Här finns både albergue och hotellstandardrum. Vi betalar €40 för vårt stora bekväma rum med utsikt långt bort mot bergen i horisonten. €10 var för kvällens middag och €3 för att få smutstvätten tvättad. Det är hög tid!

Här bor flera nationaliteter.

Sitter på terassen på gula Schweppes plaststolar samman med ett holländskt par plus en tysk som alla gått hela vägen från  Sevilla. Såna som går 40 km/dag trots att de är kring 60 i ålder. Alla tre vandrar mycket, har gått Camino Frances i mars och fortsatt ut till Finisterre (stora refugios att övernatta i). Frun menar att efter tre veckor kommer man in i ett flyt. De funderar på att vandra från Schweiz till Rom, är medlem i en holländsk pilgrimsvandringsklubb men vandrar inte av religiösa skäl.

På kvällen middag  vid två långbord. Oss + det märkliga 5-gänget från igår, bla. fransmannen som föredrar att vandra om natten (om han nu menar det…)  och amerikanen som nu är mer dämpad och som hjälper de två snygga värdinnorna att servera.

Vi talar med Ria, 55-årig holländska som vi mött ett par gånger, bla. på Plaza Mayor i Zamora. Hon har gått från Sevilla, i ett lugnare tempo än de tre, och ska fortsätta till Santiago. Liksom oss har hon två söner och en dotter, alla vuxna. Känner sig ensam ibland på vandringen.

Vandringsdag 7. Onsdag 14 oktober. Santa Croya de Tera – Olleros de Terra. 15 km.

 När vi går upp i morse kl. 8 har alla redan gett sig av. De ska alla gå till Rionegro del Puente, kring 30 km.

Kyligt. Går över floden Tera med kristallklart vatten.

11-redigerad

Rio Tera

 

 

 

 

 

 

 

 

In på café på andra sidan floden där en unga kvinna just drar upp jalusierna och öppnar. Vandring uppströms Rio Tera på grusvägar. Floden skymtar bara undantagsvis. Asp- och poppelskogar i snörräta rader, gulnande löv i trädtopparna.  Mogna och övermogna majsfält. Grönsaksodlingar där mycket av grönsakerna har passerat skördetid.

Går genom Calzadilla de Tera (ingen bar). Snart framme i Olleros de Terra som är ungefär lika tom som de andra små samhällena vi passerar.

Fram till Albergue/Bar La Trucha som trevlig äldre dam har hand om. Tar lunch här. Plata med ost, korv och skinka (seg men välsmakande) + ett glas Torres rödvin.

Vi sitter utanför alberguet i solen, läser och pratar lite och kollar bylivet. Det består av några män som försiktigt cyklar förbi, några gamla damer som konverserar. Mannen till vår värdinna kommer med en handfull ägg. Annars helt stilla.

12-redigerad

I solen utanför La Trucha

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Sent på e.m. dyker sex vandrare upp. Fem spanjorer plus en i Spanien boende holländska. De har gått från Sevilla men idag bara dryga milen. Så alberguet är fullt.

Vi tar på värdinnans förslag en kvällspromenad västerut mot den nedgående solen. Ut till ett nu inte använt eremitage, Santorio de Agaranzal. Solen går ner när vi vänder tillbaka för middagen. De spanska vandrarna sitter längs bardisken och pratar oavbrutet. En palaver medan vi får serverat en god grönsakssoppa, välsmakande kyckling med egna pommes frites och en stor sallad med tomater och lök. Utmärkt.

I säng medan det spanska gänget får sin mat.

Ett albergue som jag kan anbefalla, bortsett från den kalla och fuktiga sovsalen. Nog bättre om sommaren.

13-redigerad

Frostig och dimmig morgon. Santorio de Agaranzal

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Vandringsdag 8. Torsdag 15 oktober.  Olleros de Terra – Mombuey. 24 km. 

Ut i frost och dimma. Går över den stora kraftverksdammen och längs den på andra sidan.  Monoliter som Obelix bautasten. Lavar på träden. Efter knappt två timmar har solen bränt bort dimman och värmer luften och oss. Vid middagstid in i Rionegro del Puente och lunch på Palicio Bar (där de 6 också lunchar). Utmärkta tapas + cerveza con limon utanför i solen.

14-redigerad

Palacio Bar

 

 

 

 

 

 

 

 

Nu öppet landskap de sista 8-9 kilometrarna. Tar in på Hotel La Ruta, ett typiskt långtradarställe och stort. € 36 för ett dubbelrum med mini-badkar.

Går in till stan. Kaffe på Bar San Marco. Högt ropande kortspelande män. En eller två TV-skärmar utan ljud eller ljudet totalt dränkt. Hjärndöda TV program. Mängder av reklam som vänder sig till en medelklass om inte finns här. En ung man försöker sälja paraplyer i en bar som är så långt från Tv-reklamen man kan komma. Mombuey är en trist upplevelse, den har sett bättre tider. Mycket är stängt och förfallet. Vi är nu i en fattig del av Spanien.

En kväll med undran: ”Vad gör vi här och varför?” På ett charmlöst väghotell i en sorglig stad.  

Middagen gör inte saken bättre. Maten är OK men kyparen sätter ett nytt lågvattenmärke för sitt yrke. Hela han andas trött, distanserad likgiltighet.  Det hela är som en scen från en Roy Anderson film.  Helt vit, stor matsal, nästan tom. Vita bord, vita stolar, vita dukar. Längs ena väggen fyra bord med fyra långtradarchaufförer vid varsitt bord på rad. Ätande under tystnad. Frånvarande kypare som yttrar så få ord som det är möjligt.

Total kontrast från gårdagen.

Hela hotellet är ett ställe man ska hålla sig från om man kan. Men nu var alternativet ett mini-.albergue.

15-redigerad

Utsikt från vårt rum på Hotel La Ruta

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Vandringsdag 9 och 10. Fredag 16 och lördag 17 oktober. Mombuey – Palacios de Sanabria. 20 km och Puebla de Sanabria –  Requejo de Sanabria. 12 km. (Skrev inget igår fredag)

Igår lämnar La Ruta och Mombuey utan saknad. Kylig morgon med frost i gräset. Vi har nu kommit in i det galiciska landskapet om än inte i själva Galicien. Grönare, skogigt, alltid berg mot horisonten.

Tjocka Cirrusmoln täcker himlen, det blir inte varmt. Fin vandring genom ekskogar och ibland öppnar landskapet upp till ängsmark. En flock får med skällande fårhund. Genom småbyar som verkar välmående. En del gamla hus bortanför räddning har man låtit förfalla.

16-redigerad

Hus med skiffertak. Entrepënas

 

 

 

 

 

 

 

 

Genom Valdemerilla, Cernadilla, San Salvador de Palazuelos, Entrepënas. Fin vandring. Lunch i Asturianos på Bar Carmen. God empanada och cerveza con limon i solen. Det har klarnat upp och blivit varmare. Efter 21 km in i Palacio de Sanabria och en café con leche. Vi har beslutat att ta taxi till Puebla de Sanabria. Den vänliga unga kvinnan i baren ringer efter en bil. Som kommer kl 3 samtidigt som bussen till Puebla. Skitsamma. Taxin kostar € 12 och tar oss snabbt till Hostal Carlos V i gamla stan. Ett ypperligt ställe rekommenderat av Ana på Casa Anita. Får rum med badkar och utsikt mot kyrkan och borgen uppe på kullen. Hela den gamla staden ligger runt och på detta berg. Mycket gammal stad, värt ett besök. Turistställe, finns stor sjö och nationalpark häromkring.

Vi går en tur upp till kyrkan och besöker den gamla borgen med magnifik utsikt.

17-redigerad

Utsikt från borgen. Puebla de Sanabria

 

 

 

 

 

 

 

 

Hittar butik som har vykort – äntligen. Annars svår hitta vykort.

Sätter oss i solen med en kopp café con leche och skriver.

På kvällen gigantisk grillad kotlett i hotellets restaurang. Vi är ensamma innan de lokala dräller in någon gång efter kl 21.

Rejält mätta efter desserten; kastanjer i honung.

Sover gott. Kyrkan lyser i mörkret.

Vaknar sent i morse, ska bara gå 12 km. Småregn. Utmärkt frukost på hotellet. Får dessutom med ett litet matpaket. Rum + frukost € 55 för oss två..

Först uppför backen till kyrkan, sen ner på andra sidan.  På småvägar/stigar längs den klara Rio Castro. Öringsvatten. Ekskog, ibland tät som att gå i tunnel. Fint ljus i skogen som börjar få dunkla höstfärger och lysande gula och bruna ormbunkar. Tvingas ta av oss skor och strumpor där stigen är översvämmad.  Fötterna tycker om att plaska i det kyliga vattnet. Äter vårt matpaket; Bocadillo chorizo.

Över motorvägen och in i den lilla byn Terroso där en man stoppar oss. Vi ska få stämplar i våra credentiales här. Åtta vandrare har idag passerat före oss. Mer fin skogsvandring, ek och kastanj innan vi kommer in i det här samhället. Café con leche och frågar den hjälpsamma flickan i baren (hon kan en del engelska) om ställen att bo.

19-redigerad

Den kombinerade baren och diversehandeln i Requejo de Sanabria samman med den hjälpsamma unga kvinnan i baren (glömde fråga hennes namn).

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Hon föreslår Tu Casa. Går dit men här är fullt enl. haltande man i baren. Ser inte alls fullt ut, han vill nog inte ha några gäster. Går tillbaka och in på Hostal**. Blir av ointresserad personal anvisad tråkigt rum för €40. Går ut igen och in på alberguet. Ingen där. Kikar in i den stora sovsalen. € 12/person. Går till grannen, detta Hotel Maité  där vänlig gammal dam öppnar. Fint rum med utsikt och badkar för € 30.

Det regnar. när vi går tillbaka till caféet från i e.m. Nog enda öppna stället. Vi och ett par lokala. Beställer bocadillos och jag galiciskt öl. Muy bien! Man ska bara inte ta den mörka på 12%

In kommer amerikanen från Casa Anita. Han heter Al och är från Oregon. Är lättsam att prata med, intensiv men helt OK. Nog lite blyg. Han har gått från Sevilla. Hans gäng har gått före idag, han tar det lugnt. Kanske vill vandra ensam ett tag. Vi tar varsin galicisk öl.

V och jag köper en CAVA – det är ju lördag i denna regniga ensliga lilla stad.

Vi ensamma på detta hotell. Den gamla damen har svårt att förstå var vi kommer ifrån. ”Russia?” ”No, Scandinavia” Hennes man sover på soffan inne på kontoret.

Al ensam på alberguet vid sidan av.

Vandringsdag 11. Söndag 18 oktober. Requejo de Sanabria – Lubián. 21 km

I morse lämnar den trevliga gamla damen på Hotel Maité (hon sov). Går i duggregn ner till caféet för frukost. Tillråds att gå väg över passet pga. regnet igår. Grått med moln hängande över bergen. Men milt, närmast varmt. På väg, ingen trafik, långsamt uppför tills vi efter ett par inte alltför betungande timmar går genom tunnel (465 m lång) vid passet 1351 m.ö.h. och går ner till bar/diversehandel i Padornelo strax efter. Café con leche. Ensamma plus ägaren som berättar att det är gott om varg (lobos) här. Ungefär 800 vargar i Zamoradistriktet.

20-redigerad

Café, Bar, Tienda Silva. Padornelo

 

 

 

 

 

 

 

 

Nu är vi åter samman med flechas amarillos. Går över motorvägen och sedan under densamma genom tunnel. En pil visar västerut men Al kommer gående tillbaka från den riktningen. Den vägen ändar i ingenting. ??

Går samman mot nordost ner över floden Rio Leira som rinner i djup ravin. Uppför på andra sidan till den lilla byn Aciberos och nu flechas igen. (Strul pga höghastighetsbanbygget). Slingrande stigar, ibland brant och stenigt, genom tät ek- och kastanjeskog. Stigen täckt av nedfallna kastanjer. Möter några som plockar kastanjer. Det regnar lätt. Kommer upp och går över banbygget och så ner igen genom den mossbehängda skogen. Kollosala gamla kastanjeträd.

Redan i början av e.m. vandrar vi in i denna långsträckta, lutande by. Typiska galiciska hus. Känns som att byarna är mer levande nu än nere på slätten. Fram till Hostal Javi där glad, jovialisk värdinna – som också sköter baren – ger oss ett utmärkt rum med utsikt för € 35. Efter dusch och ombyte ner till det varma caféet, den goda lokala ölen och en stor tallrik friterade calamares.

22-redigerad

Bar Javi. Det har börjat regna.

 

 

 

 

 

 

 

 

Barcelona mot (?) i spanska ligan på TV. Livet är inte så illa! Dagsetappen har gått lättare än vi befarat.

Al kommer in, han bor också här.

Till middagen dyker två holländare upp. En liknar jultomten, stort vitt lockigt hår och stort vitt yvigt skägg. Bägge har gått från Sevilla. De bor på alberguet samman med halvdussinet andra vandrare.

 

Vandringsdag 12. Måndag 19 oktober. Lubián –  A Godiña. Omkring 25 km.

Grå gryning men inget regn, bara fuktigt. Först neråt på betongväg förbi Santuario de la Virgin de la Tulza, liknar en vanlig landsortskyrka. Här svänger caminon neråt genom tät ek- och kastanjeskog med mossa och lavar och mossiga stengärden. Porlande vatten överallt. Vandring på utlagda stenblock. Så långsamt uppåt på ibland steniga stigar.

Märkning delvis ofullständig. Går fel och irrar omkring i skogsbotten men hittar snart rätt igen. Al ,som synts bakom oss, har försvunnit. Har gått fel. Vi fortsätter i god takt uppåt till passet Portela del Canda (1262 möh).

 

24-redigerad

En trött vandrare vid passet och gränsen till Galicien

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Vi är nu i Galicien. Neråt på fin stig där maskiner är igång med att förbättra leden. Galicien satsar mycket på caminon.

Öppet landskap. Djupa raviner. Mitt på dan ner till byn Villavella och baren On Bar. En ensam man vid bardisken. Flickan bakom disken serverar oss stor cerveza con limon och mäktig bocadillo med chorizo och ost. På TV svart rappare med svårartad attityd omgiven av lättklädda kvinnor, extatiska bara av att se på honom. Jobbigt…

Fler vandrare dräller in. Al + tomten (heter Jan) + 206 cm lång tysk (Karsten) + ett par till.

Vi drar iväg i fukt och duggregn. Först tunnelskog. Sen upp på öppen hed. Tar paus med vid utsikt. Molnen tätnar. Vi missar en vänstersväng och fortsätter på stigar här på heden. Går på gammal bro över gamla järnvägen. Börjar regna rejält när vi kommer ut på landsvägen mot A Gudiña. Går i regn och 5 km kvar. Tung trafik. Fler vandrare kommer ut på vägen, de som gått riktigt.  Vi är fem som i regn och blåst går ner i denna avlånga stad.  Flackar omkring innan vi går tillbaka till det stora Hotel La Madrileña. € 30 för dubbelrum (de två hostales har stängt). Skönt komma in i torrt rum.

(Dåligt väder i hela Spanien)

Hygglig middag på Restaurang Oscar samman med Al,  Jan och Henk från Holland och Karsten från Sylt. Jag äldst.

Månen lyser genom dimman när vi går tillbaka till hotellet och vårt kyliga rum.

 

Vandringsdag 13. Tisdag 20 oktober. A Godiña  – Campobecerros. 20 km.  

Frukost på Bar/Café Peregrino där Jan är på väg ut. Sätter oss med Henk som snart också drar iväg och säger farväl. De ska bägge 34 km till Laza.

Det klarnar norrifrån och det blir en varm, solig dag. Svalkande nordvind.  Enl. engelska guideboken vandring på smal asfaltväg med nästan ingen trafik. Men nu skytteltrafik av betong- och gruslastbilar pga. det gigantiska höghastighetsbanbygget. (Den gamla järnvägen som går in och ut ur tunnlar byggdes 1926-1956).

25-Redigerad

”Sakta farten. Pilgrimer på vägen!” Och lastbilar med betong och grus.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Trafiken slutar först efter Venda Capela. Men storstilat, dramatiskt landskap med djupa dalgångar. Sammetsgrönt. Utsikt hur långt som helst.

Efter Venda de Teresa utsikt ner mot den kornblåa jättedammen Embalse des Portas. (Vendas är små byar som nu i stort sett står tomma).

26-redigerad

Embalse des Portas

 

 

 

 

 

 

 

 

Skön, avslappad vandring och på e.m. sommartemperaturer.

Slutligen brant ner mot Campobecerros och det jättelika järnvägsbygget i utkanten av byn. Går mitt på dagen in på Casa Nuñes för det i telefon reserverade rummet. Men nej! Den fullständigt uttryckslösa kvinnan bakom disken säger ett enda ord ”momentino” och fortsätter sitt göromål bakom disken (fyra gäster). Det går en halv timme. En annan kvinna kommer ut från köksregionen, hon kan till skillnad från den första kvinnan le något, säger ”momentino” och försvinner ut. Efter ytterliga en halv timme kommer hon tillbaka. Det är completo här men vi får bo hos hennes lilla ”rum att hyra” ett stenkast bort.  Helt OK rum. Någon har strulat med reservationen verkar det.

På kvällen en kaffe på Casa Nuñes i väntan på mat. Larmande församling runt bardisken, ingen vänlig stämning. Alla, inklusive barägaren ignorerar oss totalt. Alla tittar förbi oss eller inte alls. Obehagligt. Många verkar vara i familj med varandra.

Får beställa kl 9.  Servitrisen undviker medvetet våra blickar. Piss på hela församlingen! Nå, maten ätbar.

 

Vandringsdag 14. Onsdag 21 oktober. Campobecerros  – Laza. 14 km.

 I morse frukost på samma ställe. (Enda öppna café).  Vår första bekantskap, den uttryckslösa kvinnan,  var i gång med en cigg och dagens första öl.

Betalade till den enda vettiga personen.

29-redigerad

På väg mot Laza

 

 

 

 

 

 

 

 

Men därefter en fantastisk vandring i detta spektakulära berglandskap. Stupbranta skogssidor till dalar långt därnere. Oändliga utsikter. Grönt. Ner genom tallskog, sedan ek och kastanjer. Inte ett moln på himlen. Den kyliga morgonen – inte många plusgrader – blev aldrig varm bortsett från i solen. Går mycket på nordsluttningar i skugga. In i denna fina lilla stad. Helt annan, positiv stämning här. Betalning + nyckel + instruktioner + kartor av kompetent kvinna hos Räddningstjänsten.

Upp till alberguet, modern, låg byggnad. Vi första peregrinos. Tvätt. Härlig stad och en av de absolut vackraste vandringarna vi gjort, dessutom bara 15 km. Är på gott humör. Och nu efter avslutad vandringdag sitta i solen med ett glas öl i en trevlig stad.  Café Bar Picota.

32

Konverserande damer. Laza

 

 

 

 

 

 

 

 

Det här alberguet exemplariskt. € 6/ person. Och ”spic and span”.

Vi blir inte helt ensamma på alberguet i Laza. Pablo från Cadiz kommer in. Han är en vältränad 45årig man. En 30-40 km/dag gångare som började sin vandring i Granja de Moreruela.

Middag på samma Bar Picota. Grönsakssoppa plus grillad öring. Gott.

 

Vandringsdag 15.  Torsdag 22 oktober. Laza – Vilar de Barrio. 20 km.

Ner till Bar Picota för frukost. Pablo där också, går före oss. Han ska gå långt idag.

Kylig gryning. + 3.5 visar Pharmacia neonskylten.

Ut längs landsväg med liten trafik. Vi är på lägre nivåer nu. Bananpalmer och igen vinodlingar.  Och fortsatt kastanjeträd. Man plockar mycket kastanjer här. Säckvis. Också potatisland. Som märks på de goda frites.

På landsväg ett tag igen innan Caminon viker av uppför på breda stigar och uppför. Klättrar nära 400 m upp genom tallskog och kastanj och ut på hed vid passet med igen oändliga utsikter och vyer. Dimman i dalgångarna har nu lättat och solen lyser liksom igår från en klarblå himmel. Sommartemperatur och vi har lättat på klädseln. In i byn Albergueria (900 m.ö.h.) med liten bar, invändigt täckt med av vandrare signerade snäckor. Vi signerar också. Blandad 70-talsrock från högtalare. Sätter oss utanför i solen med varsin cerveza con limon och lyssnar på Velvet Underground.

33-redigerad

Snäckbaren i Albergueria

 

 

 

 

 

 

 

 

Nu mitt på dagen och uppför till stort träkors på Monte Talariño. Sen går det utför på smala grusvägar, delvis brant. Nu ser vi odlat slättlandskap framför och under oss. Kommer fram vid tvåtiden och checkar in på det nya, stora, rena, fina alberguet i Vilar de Barrio.

34-redigerad

Klockaren. Kyrkan. Vilar de Barrio.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Går ner till närmaste bar mot kvällen. Kvällssolen lyser på oss och de tre män som tysta sitter vid sidan av med ryggen mot husväggen. De tittar rakt fram med tom blick. Dammiga stövlar (trötta efter dagens arbete?)

Efter åtta går in på bar som signalerar att de har mat. Två skitiga, fulla och/eller drogade män försökte få barkvinnans uppmärksamhet. Ett annat gäng – inte helt sofistikerade – runt ett bord. Allt annat tomt i denna stora, murriga lokal.

Vi går till nästa ställe. Fullt – i båda betydelserna – av män längs den långa bardisken Den unga ensamma kvinnan bakom disken jobbar febrilt. ”Comer? ”Si” Vi de enda vid bord. För att hjälpa den stressade servitrisen tar vi enklaste meny. Tonfisksallad med ris och stekta ägg med stekt potatis och – faktiskt- en riktigt god hemgjord flan.

I morgon sista vandringsdagen.

 Vilket är vandringsdag 16. Fredag 23 oktober. Vilar de Barrio  – Xunqueira de Ambia 15 km. Plus 20 km taxi till Ourense.

Upp innan gryning i morse och ner till närmaste bar. Iväg när det ljusnar på vad som skulle visa sig bli en mycket vacker vandring. Ut bland åkrar och genom ett par prydliga byar. Bóveda och Bobadela. Eter den senare upp på stigar kantade av gamla stengärden och genom åldrad ekskog med höstbruna ormbunkar. Träden inslingrade i murgröna. Vackert ljus där solskenet sipprar ner.

35-redigerad

Sista stigningen. Sista vandringsdagen. På väg mot Xunqueira de Ambia.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Upp till Padroso och genom denna by och upp genom gammal märklig ekskog. Upp på hed med 360 grader utsikt över slätten och de omgivande bergen. Brant nerför genom skog och efter nästan 4 timmar in i Xunqueira de Ambia efter 15 km. där vi beställer en cervaza con limon och en taxi till Ourense. 20 km till denna stora stad som ligger nere i en dal. Taxi € 25. Mycket rimligt.

In till turistinformationen där hjälpsam man fixar rum på Hotel Zarampallo (dubbelrum €50) i gamla stan.

På e.m. strosande ner till – vad eljest – Plaza Mayor. Och vem möter vi där! Pablo som vi delade rum med i Laza. Slår oss ner över vino blanco och tapas och får ett hyggligt samtal. Utbyte av adresser. Mycket sympatisk man.

Avslutar kvällen med välsmakande och smådyr middag på restaurang vid torget utanför hotellet. Friterade grönsaker. friterad fisk, god flaska lokalt vittvin plus en liten brandy.

Lördag 24 oktober. Ourense.

Sov länge. Vandrar genom den stora marknaden. Och sen ut till ett termas, varmt bad, som stan är känt för. Skönt för våra kroppar att flyta omkring i det 40-gradiga vattnet.

37-redigerad

Ett av flera gratis termas i Ourense

 

 

 

 

 

 

 

 

Besök i katedralen. Maximalt överbelastad spansk barock. Horror vaccui.. På kvällen tapasbar, packat med folk. Kyparna löper omkring med brickor av olika tapas man plockar av.

Läckert. Avslutade med en flaska Cidre Natural med perfekt urinsmak.

I morgon buss till Madrid.

 

Sammanfattning

Bortsett från de första dagarna var nog det här landskapsmässigt den roligaste av de tre vandringar jag gjort på Via de la Plata. Det mesta är på grusvägar och stigar och kanske 10-15 % på asfaltvägar. Vi lyxade oss och bodde mest på hostal eller Casa Rural ( vi börjar bli lite gamla). Ingen egentligen tuff vandring, ett par gånger valde vi på inrådan att gå väg i stället för stigar pga. att det hade regnat mycket. Träffade mer vandrare nu men definitivt inte överbefolkat. Med några undantag var det folk som börjat i Sevilla (i september) och skulle gå de 100 milen till Santiago. De flesta av dem gick 30-40 km per dag (vi håller oss mellan 20-30, ibland mindre).

Med vänlig hälsning

Kjell Bäckvall

Vill du veta mera om Kjell Bäckvall titta in på hemsidan genom att klicka här